Livet

Midnattsgöra

Vad gör ni så här en halvtimme innan midnatt?

 

Jag står och bakar kladdkakor till morgondagens fredagsfika på jobbet. Kollegorna är kinkiga och nöjer sig inte med köpebröd. Kollar samtidigt på SVT Play, den danska serien Arvingarna. Mycket bra.

image

Naturligtvis hade det varit smidigare om jag gjort det här tidigare under kvällen men då var jag på picknick. Med en karl minsann! 🙂

En dag i slutet av augusti

Dagen inleddes med stor loppis, både till antalet försäljare och besökare. Det blev som vanligt en massa inköp av barnkläder till bekantskapskretsens småttingar av varierande ålder. Det är fan dags att jag hittar en karl som vill bilda familj…

image

Jag kände mig lite missmodig av att jag inte hittade något till mig själv men så hux flux fanns där en smyckesdesigner, Solhantverk. Hon hade jättevackra, handgjorda glaspärlor. Vips så hade jag shoppat en vacker berlock. Till mig, mig, mig. Det är nästan motbjudande att jag kan känna sådan tillfredsställelse i att konsumera. Det var ju inte ens begagnat.

image

Mina planer på en loj eftermiddag gick upp i rök när en väninna ringde och var helt förtvivlad. Naturligtvis åkte jag dit och tröstade så gott jag kunde. Sedan följde hon med ut på lotten för att rycka upp ogräs i ren ilska. Det var mer konstruktivt än att  skrika på maken. Livet är i sanning inte alltid lätt.

Vi hjälptes åt att skörda en del av min potatis, Amandine. Jag hade tänkt äta den med matjesill, gräslök och gräddfil men väl hemma så hade jag ingen matjesill. Drygt. Det blev gräddfilssås och potatis helt enkelt. Gott det också.

image

 

Avslutningsvis vankades det kultur i grannsamhället.

image

Nån sorts rocka billy-kväll med snygga bilar, ett par bra band och en massa dräggiga raggare. Det var en massiv flashback från högstadieåren. Huva! Men musiken och de vackra bilarna gillar jag i alla fall.

image

Dålig stil

Mina grannar åker till en stormarknad och veckohandlar varje torsdagskväll. De vet att jag inte har tillgång till bil. Inte en endaste gång har de frågat om jag vill följa med eller om det är något tungt som jag behöver hjälp med att få hem.

När jag var nyinflyttad så tog jag mod till mig och frågade själv en gång och visst gick det bra då. Men jag har inte mage att fråga fler gånger.

Är det jag som är felfostrad eller är folk generellt mindre hjälpsamma i storstadsregioner?